Förlåt, Satan. Hjälp mig som bara du kan. Jag litar på dig, jag hotas ständigt lockas ifrån dig, men består, består. Ta mig. Ta mig till helvetet, visa mig helvetet på jorden. Jag ska inte svika dig på den yttersta dagen. Jag förblir din ödmjuke tjänare. Jag hoppas och tror på dig in i det sista. Även när hoppet är slut. Då ger du mig vila, till synes försvunnen, bara för att strax visa dig och din härlighet, din anatomi. Jag är underst på botten, jag stegar. Med din ledsagande hand. Led mig. Ta mig, jag ber, till ditt stall av slavar. Jag kan ej sjunka lägre under dig – då är du mig jämlik. Säger du. Må så va – då vill jag va där du är – älskling. Jag är rädd för döden. Är du med mitt levande lik? Är du under mig, över mig, bredvid mig? Gråter du? Ibland. Låt mig se dina tårar, dess skönhet falla över ärrade kinder, trötta kinder. Det måste vara jobbigt att vara dig, men jag ska dela dina upplevelser av destruktivitet och negativism. Ta min hand.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar