Ångest… dånar. Då kommer han, viskande. Det erotiska barnet, ska födas. Min ångest må attackera. Barnet kommer och säger sig ska födas. Barnet begråter tillståndet på jorden och satanismens minimalitet. Barnet kommer, i visioner, leka, arbeta, vila. Han faller lätt för smicker och joller – att se Satan lycklig är det vackraste man kan se – låtom barnet få må bra. Barnet är, stort, litet, stolt, kinkigt, nära till de vuxnas ben. Han är känslosam. Och min ångest må sina när jag ser barnet le; han som annars aldrig ler, får lisa… Älskling, må du va glad, i elände du fötts till. Vi tar hand om dig, vi satanister i kyrkorna. Giver dig dyra ögonblick av lycka, sken, i dystert land. Må barnet känna frid från ångest. Jag älskar barnet. Må du badda mig och jag dig, barn, älskliga barn, djävulsbarnet. Jag ser dig… Satansbarn, Gudason. Din oskyddade sårbarhet – dina barnatårar. Du må uppfostras med slag och barnaaga (han vill ha en miserabel memoar), du må gråta – jag älskar dig. Älskade barn, det svarta barnet. Satan, jag älskar dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar