Förlåt att jag sviker dig, Satan, med att må eller vilja må för bra. Ej må som du. Du är redo att visa mig det slutgiltigt svarta: jag ej. Jag vågar ej uppleva mer mörker, måste till ljus, mot andnöd och anemi. Kvävs av eländes elände. Du vill visa mig den omättliga bottnen, den sista utposten: Helvetet, dess skrin, dess blod. Jag backar, är ej redo för det yttersta provet. Satan vill visa satanisten helvetet, på själslig resa, med dess amputeringar, piskslag, panikattacker, skrik, för att till fullo förstå honom. Att tacka ja vore ödesdigert: man kan aldrig bli ren igen, efter giftets syn, tortyrens, amputeringarnas, våldets, mörkrets. Att besöka Helvetet är att komma tillbaka som en depressivare människa, mer uppgiven över ock Babylons tortyrcentra; polis och politik, om att livet som återstår på jorden kommer att spenderas i negativism, i minnet av helvetet, det fullskaliga kännandet av Satans psykologi. Illröd panna av hat, svart kroppshår… Ljudet av våld, känseln av panik, blodet av evighet; helvetet. Hysteri, kvävas, explodera, implodera, värka, ångest, andnöd, akut panikattack som aldrig dör. Helvetets hus som boning för den sköra Satanskroppen, han må va stark, hård – men alltid utsatt för hot och hat; tåras görs ögat. Då finns vi där, i helvetet eller på jorden, att vårda den känslosamma, igenom vars skriande boning vi lärt känna dess ägare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar