Förlåt att jag vill hoppa av, Satan, och sluta va satanist, pga dina yttersta tortyrer du för mot mig att passera. Jag kanske ej kan passera, genomleva, dem, nuet, utan be Jesus om att få lugn, frid, helas. Förlåt då att jag är svag, svag i muskler och svag i tron, att svika dig när det går dåligt. Förlåt att jag ej vill förbli satanist, ty dina plågor är för stora, du givare, nångång och nånstans måste man sätta stopp, vägra lida mer. Satan säger att denna kyrka ej ska upphöra, vi bli vänner igen, jag slits, snabbt finner jag rätt köl igen: Satansslaveriet. Jag vet att jag av dig, Satan, fått gåvor, men lidandet är större, och jag genomlever grådaskiga dagar med attacker emellan sig, tack för en krackelerad vardag, jag försöker undvika min värk och gå vidare, halvdann, sliten… satanistisk vardag. Trasig. Du utlovar gåvor igen – kan jag stå ut? Jag är på gränsen till att stänga ner bloggen, jag lider. Som ock Satan gör. Självklart Satan, kan jag stå ut, för din skull. Aldrig jag sviker dig i en vardag som återkommer till satanismen. Tack att jag får dela ditt mående och se med dina ögon på planeten, dessa ögon: svarta… Tack för delad plåga och delad vänskap, tack för att jag fått dig och dina släktingars vänskap, nog kan jag klara mig igenom detta, om bara du, Satan, håller mig i handen. Och aldrig släpper. Nog klarar jag mig, jag ska ju vara härdad, stark, vid det här laget, muskelvärken, huvudvärken och ryggvärken till trots, klarar följa din lära till den yttersta dagen, utan att beklaga mig. Inte en klagan över mina läppar – härda ut, be till Satan. Jag vill se vad du ser, känna vad du känner, se ditt ansikte, ilskan, ögonen. Låt mig se din kropp stå och ditt ansikte blottat. Med dess ögon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar