Satanistkyrkans syn på satanism 396

Tack för en tortyrfri dag, Satan – här kommer kontrarevolutionen, alltid, att om man friad vara en dag, kommer bakslag nästa dag. Det är så Satan fungerar – ingen belöning utan straff, för munken. Utjämning. Vi vet att han pendlar i humöret, och bör ofta fråga honom hur han mår, eftersom han mår så varierat, ibland är han sur, arg, ledsen, stressad… Arma hjärta full av stress… vi måst badda och kyssa. Vi älskar dig, och alla dina måenden, men du måste må bra, får ej gå och va ledsen, över dispyter du hänger upp dig på, du äter mobbing och plåga, du söker dig till de elakaste husen… de Jesus flyr i bojkott snarlikt vår. Satan ser, med öppna ögon, synden… han är inte rädd. Han bara kommer för att hämta med sig deras själar till helvetets tusenåriga straff. Ej heller Gud beblandar sig med syndare, han föredrar en gammeldags muskulös ledare som kan slåss för de små, en hjälte, som kan slåss för de fattiga, de svaga, för att ge dem bröd. Denna hjälte kommer efter död stå Gud nära, i himmelshöjden. Om denne är stark… och försöker hjälpa. Den som är satanist vänjer sig vid att tyda små gester och ledtrådar som varandes inte schizofreni utan religion. Man lägger, som munk/nunna märke till de detaljer han ger i vardan, för förkovring, för satanism. Som munk/nunna svär man sig ett djupare slavskap till djävulen än andra satanister; vår Ordern är högst slav-betonad, där helt enkelt hela vår vardag ska gå åt till Satanstankar… åtminstone nån gång per dag, att man frågar Satan hur denne mår, och hur man kan hjälpa honom att må bättre. Vår kyrka undviker att med våld och amputering skada syndare, detta får annan satanistkyrka göra – vi vänder andra kinden till, och blivor – martyrer. Vi följer Jesu väg, och bara bojkottar syndasamhället emedan vi hukar i gränden… där Stadsmissionen firar jul. Vi är i välgörenhet involverade. Vi ämnar slåss för de svaga…