Ärret
I djupaste djup, i blodigaste blod, i evigaste ärret, finns Satan. Han lämnar mig aldrig. Han är: ärr, tatuering. Han är blodet jag andas, han är mina musklers reumatism. Han är allt jag är, han tar, tar, tar mitt blod. Och jag underkastar mig att gåvogiva mig själv. Du är mitt ärr, du rispar, du fräter, du skållar, du förbarmar dig – vila, ro, frid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar