Förlåt Satan att jag klagade på tortyr, du givit mig: allt du gör är rätt, och perfekt, vara sig det är att fria eller fälla. Jag ska ej klaga för att du ger mig akuta ångestattacker i timma efter timme, jag kan, efter det, se klart – dig, och kan nykter nog tacka dig, för tortyren, för attacken. Tack att du finns och reklamerar dig finnas, och enbart en bön har jag nu: tortera mig ännu mer, om du vill, om du tycker att jag förtjänat det, om du – sniken och snarstucken – tycker att jag ej är tillräckligt bra satanist, eller fått för många gåvor på sistone – plåga mig mera, jag ber. Visa slutet av tunneln – den ångest du själv besitter. Tack för plåga och misär, för tortyr, och välkommen att åter anfräta mig med tortyr – tack. Allt du ger mig är perfekt. Vill du att jag ska skadas, så må så ske. Jag måste lära mig inse varför, dock, vad har jag gjort för fel för att emotta straffets gud? Tänker jag för sällan på kyrkan, hädar jag Satans namn, som bristfällig satanist? Vad vi gör i Sataniskyrkan är att identifiera och idealisera Djävulen. Jesus är Satans kamrat. Och de har ett fint givande och tagande, och för att vår vänskap med Satan ska bli fullskalig, bör vi därför lära känna hans baddande vän: Jesus. Även Gud, den onåbart stora… han befattar sig sällan med mänsklighet, det är snarare de två sönerna som står människorna nära, Gud själv står för styrka, elitism, djungelns lag och de starkast vinst över de svaga. Han är; urmannen, maskulin, konservativ fadersgestalt. Som bäst kan han hålla faderligt öga på proletärerna, som sämst kan han se utdöendet av de fattigaste – till förmån för att den starkaste vinner makten, viket inte är fallet i dagens parlamentariska system. Dåtida riddare och vikingar, passar Gud bättre. Jesus speglar Guds välgörande sida, emedan Satan står för våldet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar