Satanistkyrkans syn på satanism 353

Satan är hyperkänslig och lättsårad och behöver tröst och styrka och beskydd och trygghet av oss satanister. Liksom gudavärlden kan såra honom kan småsinta människor, eftersom dessa mobbat Djävulen i tusentals år – detta måste vi råda bot på. Om han söker upp vårt sällskap för ett stillsamt samtal, måste vi vara artiga, trevliga, ödmjuka, snälla, goda, för att han inte ska bli ledsen eller känna sig mobbad, van som han är. Att vara satanist innebär ju att skydda Satan från glåpord. Han själv bidar sin hämnd mot de som gör den ledsne ledsnare. Men inte desto mindre som vi tröstar honom efter förmåga, så ock vi vilja hjälpa honom i Helvetet med sitt arbete efter vår död. Vårt mål är att komma till Helvetet som hjälpredor efter död för att hjälpa Satan att straffa syndare. Trösta Satan. Hans jobb är hårt, vi ser in i hans milslånga ögon och besvikelses rygg, över sitt stolta arbete nere i Helvetet. Med Satan får man dock bråka. Som satanist får man va lika hatisk eller småaktig som Satan själv och bråka och debattera med honom om hur orättvist han straffar den egna munken/nunnan, t ex, eller andra miserabla scener han skapar på stan, inom brottslighet, fattigdom och köld. Satan bråkar alltid med alla så även vi får vara satanistiska: gräla, om så än är med den störste. Man kan bli så arg att man hoppar av Satanistkyrkan – bara för att lockas tillbaka av kärlek till Satan, strax därefter, med bråk och pauser emellan sig. Satan: han kanske inte mår bra, var snäll mot honom. Men man måste protestera när man får nog, av munkslig tortyr och övningar. Ett tillfälligt avhopp måste dock leda till en såsmåningom återkomst till den ism man lever hela sitt liv med – aldrig försakar.

Satanistkyrkans syn på satanism 352

Gud är rättvis – med hjälp av och pågrund av Satan. Vad viktigare än belöning är straffets religion, tycker vi, och försakar Gud som mindre relevant. Vi förnekar dock ej Guds existens, utan säger att han är en kollega till Satan, en mindre relevant och mindre viktig kollega, eftersom han ej har straffet och hämnden lika mycket i centrum såsom tröst, belöning efter hårt slit och andra attiraljer. Den goda sidan av Gud visas ofta upp som Jesus. Vi bekänner sonen som mindre relevant. Satanistkyrkan hämnas ej. Trots att det är Satans främsta uttryck och livsändamål – Helvetets personifiering – så väljer vi at tona ner valda delar av den sanna satanismen till förmån för en ”inriktning” inom eller tolkning av, satanismen. Vi hämnas ej, vi bojkottar sällskap med den som borde straffas, och låter honom leva medialt fattigt resterande liv, i intellektuellt mindervärde, umgås med puckade människor resterande del av hans liv – ett självuppfyllande straff. Vi (till skillnad från Satan) straffar och hämnas inte – svarar ej på tilltal, är tysta, går därifrån. Satan bryr sig förskräckligt mycket om minsta felsteg, men vi i Satanistkyrkan ger upp gruppen och går iväg, bara. Bojkott, av syndare. Vi lär att alltid vara passiva. Vi vårdar ej brottsoffer och straffar förövare, vi bara vänder oss bort från hatet. Vi ser elände som en naturlig del av samhället och bor, pga vår fattigdom, i dess gränd. Men vi är inte justitiskt intresserade, som Satan, trots att vi är satanister, vi väljer att begråta istället för bestraffa. Vi försöker att ej va avundsjuka mot de lyckade, bara titta bort och gå därifrån, bojkotta det lyckade folket. Vi själva göra aldrig karriär, eller sliter hårt på våra jobb eftersom leda och vila är våra kodord för att fungera i församlingen – arbetslöshet. Där nunneskapet/munkskapet är vårt (oavlönade – pga kyrkans fattigdom) yrke. (Kanske kan några av oss söka oss till kristna löneyrken.) Satan är ej elak: gillar bara rättvisa och justitisk hämnd, polis, domstol, lagbok, dödsstraff… och att arbeta för the Lord, han som i begynnelsen tyckte sig ha behov av en 100%igt pessimistisk figur att utföra mastodontarbetet Gud såg framför sig. En mer intelligent hämnare än Gud själv… Vi lär att Guds relevans är underkastad Satans.

Satanistkyrkans syn på satanism 351

Satan är sårbar och känslig, han är lätt att trampa på och överröstas, emedan han tar de tystas väg. Han är ett potentiellt mobboffer om han ej stöttas av Gud och vi andra. För han säger ej ifrån likt t ex Gud på skarpen på en gång i direktrespons, han bara ruvar på hämnd 10 år senare. Han låter syndarna spotta på honom, på kristendomen, häda Gud - tills han sakta träder fram med sin hämnd, gärna efter död, men även innan. Så sårbar som han är, ska vi satanister erbjuda vårt beskydd och vår trygghet, vi ska skona hans namn. Han kan söka upp oss när han är nervös eller har andra psykatriska åkommor, ångest, skyddslöshet... Han som amerikanerna odlat myten att han är cool och häftig ledare, anser vi tolkas vara ett skört underställt offer för glåpord igenom årtusonden. Vi har sett honom få breakdowns, då han tillkallar hjälp av Gud och dennes kamrater, som får försvara en av mobbing och annat nedbruten, som inte kan tala för sig, utan bara körs över. Detta är också en sida av Satan - hans känsliga vekhet. Och att han inte hämnas genom tillbakakast på en gång utan sparar sina lärande, läxande ord, eftersom mobbaren inte förtjänar berikas med sanningens ljus. Vem är genom tider mer mobbad än djävulen? Ingen. Mycket för oss kristna satanister att göra framöver.