Satanistkyrkans syn på satanism 377

Satanism är emot skönhetssamhället, de moderna kraven på evig ungdom. Vi – munkar, nunnor – klär oss neutralt och ickeuppseendeväckande, våra ansikten är bleka, osminkade, neutrala, utan vackra ögons glänsande glimt: ögonen är trötta, besvikna, vill inte längre se; suicidala. Ögonen våra är trötta och febermatta (vi flirtar ej med ögonen som vackra) av tortyrens vetskap, våra muskler är svaga, vår pondus uttömd, urblekt utstrålning och hållning. Trötthet, är vårt främsta kännetecken, sjukdom, eller erfarenhet. Vi är, kort sagt, förfulade av sjukdom och missklädsel, och neutrala emot skönhet ens i ögonen, ögon som ej ska flirta; vila. Smink och försköning är förbjudet, särkilt hos kvinnliga medlemmarna. Attraktion mellan munk och nunna får ej förekomma. Vi ser djupare än så, vi ser bortom en ynklig människas petitesserade personlighet att bliva kär i. Vi står för allt det gråa, allt det trötta, allt det (sjukdomslikt) uttöjda. Vi har företrädesvis olika sjukdomar, även den psykiatriska sjukdomen depression, vilken kan va primär respons på fel livsstil, eller symtom på annan sjukdom/missvård. Åldringar och pensionärer är vårt ideal. Yrken vi gillar är t ex justitism, kriminologi, vård och äldrevård, hemlöshetsvård, teologi. Vår församlingsfärg är grått, ej svart som hos traditionell satanism. Vi klär oss ej nödvändigtvis i svart, dock i neutrala och könsneutrala ickeförskönande kläder, i neutrala färger ej menade att dra blickarna till sig, mörka, dova, gråa, och med hår, öga, ansikte i trötthet begravd, muskulöst spänstig ej: svag, trött, död, nära fall och förfall. Vi munkar, nunnor, i neutral och trist skrud, raggar ej, får ej lätt vänner varken via utseendets smicker eller personligheten, är företrädesvis eremiter och ensamma från babylonska kamrater och vänner. Vi består hellre ensamma om vänner kräver ett deltagande i babylonism ens en millimeter – vi bojkottar till hundra procent, ingen dagstidning, ingen lyckobägare. Vi i kyrkan är också misstänksamma mot de egna munkarna/nunnorna som själsfränder, vi misstror varann och har svårt att förenas i tystnad och rit. Vi är ingen kyrka för kollektivism. Våra matta ögon vilar i Satans famn, i Jesus, i själavård av anemi. Vi är – enkla, sparsmakade, skrala, asketiska – varandes klostermunk.