Satan, sårbar bakom horn och muskler, döljer sig för ljus. Vi som dock sett honom, hans uppspärrade ögon, hans sömn, vi minns rött hat, svart skägg. Han uppenbarar sig i själen hos folk helst osynlig, en förmåga han har, men kan bidra med någon bild där konturer skuggar, vi ser de välvda ögonbrynen, den väldiga näsan, det eviga svarta i hans anlete. Emot hot och våld döljer han sig, alltid redo för fight, muskler, hotad som mänsklighetens värsta fiende, falskeligen, glåpord. Egentligen är han snäll, sorgsen… sorg över det på jorden ökande antal syndare, i både väst och öst. Och vi måste trösta den osynliga skuggan, som då blottar sin håriga, nakna manskropp, dold av svart färg, svart hår. Det är en av hans många vänskapsgester, han visar sig, läras kännas… Satan vet med sig vara hotad pga sitt rykte, varpå han blir ledsen, över att vara hatad – missförstådd som roten till allt ont vilket istället äro friheten, att mänskan föds fri. Ingen lider som han, genom tusen års mobbning. Självklart tröstar vi honom om vi kan, låt det bli vår dagliga plikt, och smeker hans illröda kind, ett stekhett, illrött, ansikte med svarthårig kropp, tätt hår, redo att försvara sig, sänker vi i vila. Sov, Satan, vila ut, vi avlastar ditt arbete, vi hjälper dina kamrater genom att inte vara er till last, inte synda, trots att dagens samhälle är ett syndasamhälle. Vi lovar bojkotta för att arbetsavlasta djävulen. Vi deltar inte i gemensamma samtal – alltid voro de förtappade, när enkelt folk pratar, vi svarar ej, deltar ej i någonsomhelst mänsklig gemenskap, vi har enbart ensamheten och kyrkan – misstror alla folksamlingar vara av ondo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar