De flesta som blir satanister i vår kyrka kanske har antingen varit i smärta eller känt utanförskap med det glada TV-samhället. Om munken själv är ett offer, så är det svårt att hjälpa andra lidande: munken, den lidande, måste därför bli LaVeyiskt individualistisk för att bota sig – så att han sedan kan bota andra. Man kan ta hand om andra när själv botats, när man vänt sig till sig själv och funnit lösningen (via tankedisciplin) så kan lösningen användas till andra: passivitet, bojkott och asketism, tomhet i tanke och rum. Dessa saker botar oftast ångesten eller det praktiska problemet. Man måste utgå från ett rum, såsom en lägenhet sin eller en kyrka, protestantisk. Om man ännu är osäker på sitt psykes status, osäker på sitt intellekt, medicinerad, drogad eller annat, så kan man ej hjälpa andra eller gå med i politiskt förbund. Man måste först ha ett förstahandskontrakt och bidrag klirrat. I Kyrkan synes därför en hierarki vara de nytillkomna i problem och lidande, och de erfarnare som kan guida den nyare ut och in genom känslor, eftersom vi lär att känslor är ytligt medan tomhet är djupt, eftersom glädje är ytligt och aldrig, eftersom meningen med livet är meningslöst, äkta. Glädje är desperata försök att underhålla ungdomen emot de vuxnas vetande om sanningen: lidandet. I ett allt ungdomligare samhälle, alltmer syndigt därför, ordnas alltmer fester och yttringar. Vi bojkottar vetskapen om de stora händelser och de små, som styr media och omdanar samhällen; vi anser oss ”pinsamt” illa pålästa om masströmningar och trender, amerikanska presidenter och Efterlyst. Vi lever i ett eget samhälle i samhället: tomheten, ensamheten, Satans vän.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar