Smärta mig så att jag kan tro på Satan. Ju mer smärta, desto närmare mig är han med sin ”felvända kärlek”: att skapa smärta är att bry sig om, att lära ut satanism, att skapa en allierad i gråten. Satanisten och Satan kan gråta ihop, men likt Satan har höga krav på satanisten, må satanisten ha på honom, varpå er skrifterska börjat vackla i tron och sedan några månader inte längre kallar sig satanist eller Satans-vän, eftersom Satan flytt. Detta utannonserades på bloggen, och består, dock jag skriver, för att jag under min tvivlans period, då Satan svikit mig, jag får inspiration. Satan har svikit och övergett mig, det enda han skrytit sig inte göra, någonsin, han är ju trohetens gud, själamötenas. Han är inte längre närvarande i Kyrkan, och återstår att se om Kyrkan kommer att finna sig ha sällskap bakom ryggen eller om vi är lämnade ensamma utan Satanskontakt. Vi måste få gråta ut smärtan av att svikas av trohetens gud, den som skryter sig aldrig lämna dig i sticket, har så gjort, och vi tror ej på Satan, Amen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar