Vår kyrka = tron på alltets meningslöshet. Vi har ju alla diagnosen depression, ett satanistiskt, naturligt tillstånd, vari meningslöshetskänslan är stark, och den gör oss till satanister, har fått oss att söka meningslöshetskänslans enda botemedel: religion. Vi erkänner en skapelseberättelse som består av att Gud skapades ur tomheten för att tomheten kände meningslöshet och skapade därför Allt, alltet, Gud, Fadern, liv, människoförebilden. Vi lär alltså att större än Gud, är meningslösheten, som längtade efter liv, än ursprungligare än Gud/universum, är tomheten. Jag är i meningslöshet, tomhetsstadium utan känslor eller tankar, munken och nunnan försöker avskaffa sina känslor, eftersom dessa är smärtsamma (negativa) eller syndafulla (positiva). Närmast gudarna är man när är känslodöd, trots gudarnas känslosamhet. Gudafigurerna försöker fylla sina och andras liv med mening genom dödens motsats: deras egen odödlighet. En del av dem dock sörjer den meningslösa glädjen och även Gud har missnöjda gäster, anser vi, vid sitt bord, som åberopar alltets meningslöshet, emedan Gud symboliserar kampen emot det, intets strävan efter blivande, uppgå i något så känsligt som Gud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar