Satan är elak mot satanisten. Men inget smärtar värre än hans obryddhet om en, hans frånvaro, när han avlägsnar sig i protest eller av andra skäl, och lämnar den ovant ensamma munken att själv lösa sina problem, han, van vid hans stöd, börjar hata Satan i ett bråk, eftersom denne synes enbart giva smärta och problem på problem, men Satans egentlighet är att vara med oss även när han ej är med oss; han och hans spioner kanske bråkar med dig, men allt löses till det bästa. Om smärtan är tillräckligt stark, så tror du på satanismen. Du undrar om den känsla du fysiskt känner är helig i sitt hån mot Gud, och känner du till (påminn barnen) gudarna så söker du dig till en bön bortom ensamheten. Uttryck som t ex magsår av nervositet, panik av ångest eller panikattack, nervöst sammanbrott, gråta av ångest så hårt att man skriker och ögonen nästan pressas ur sina hålor. Jesus skulle skygga för vulgarismen i självupptagenheten i dessa uttryck, medan Satanistkyrkan vill att erfarenhet av dessa tillstånd skall finnas, om ändock också dess borttynande meditation/disciplin, men ock; att alltid hitta tillbaka till de uttrycken, då och då genom livet, för att hålla sig nykter dvs ödmjukt pessimistisk, ödmjuk slav åt Satan sålänge man är kapabel till ångestuttryck. Vi anser oss vara elever. Skolan är satanismen som vi själva upptäcker i vårt inre bit för bit, eftersom han talar via vårt känsloliv, vilket vi beskriva dvs att beskriva depression blir att beskriva vår ism, religion, Satans karaktäristik, men åminnas, att det är Djävulen, Satan, Guds son, som innehar dessa känslor, ehuru dock Gud skapat känslornas pessimism, i begynnelsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar