Satanistkyrkans syn på satanism 322

Tack Satan för en strimma hopp, för Gud är god. Satan är Guds vän. Om Satans specialitet är att visa hopplöshet utan utgång, för att han ensam ska framstå vara ditt enda hopp, så vänder han sedan din syn till att se en strimma ljus, när du trodde att du nått botten. Han visar dig hopplöshet och meningslöshet utan slut – ett slut han sen låter dig ana. Tack Satan för bråddjup, för bottennapp, för mörker. För att du lett oss med varsam hand därifrån, en erfarenhet rikare, och lärt känna dig närmare, för att lära känna smärta är att lära känna Satan. Man dör om man ej är religiös. Det gör trasproletariatet/underklassen av idag; dör för att de ej funnit Jesus. Religion är sista hoppet innan desperationen, döden. Klaga aldrig när du är i religiöst träningsläger, arbetsläger, gulag, ditsatt av Satan. Klaga ej om du inte lidit värre än vad Satan – och Gud! – gjort, be istället en bön att Satan ska visa dig hans egna lidandes botten. För att du ska bli en rikligare satanist. Pessimist = normal. Man kan säga att universums, och därmed Guds, uppkomst är meningslös, och detta pessimistiska kan sägas vara neutralt. Gud är meningslös liksom människan, mänskligheten, jordklotet i Guds universum, det tomma, det döda, det livfulla. Jag avgudar och dyrkar misärskaparen – då och där, nu och här, där smärtan är, den som orsakat min smärta är Satan, och aldrig dyrkar jag honom mer än när jag är på knä. För jag vet att jag står närmare honom när jag är miserabel än när jag är i glädje, jag känner hans närhet, och hörsammar hans lidandeberättelse. För att va en bra satanist krävs viss smärtgräns. Satans närhet känns av som lidande.