Satanistkyrkans syn på satanism 314

Satanistkyrkan har Gudatro. Vi anser att Gud skapat Djävulen, för ett särskilt gudomligt uppdrag: att straffa syndare. Därtill är Gud själ lik Satan i karaktären, hävdar vi pionjäriskt. Gud har förmåga att känna depression, ångest, psykos och allt annat negativt som en människa kan stå inför, har ock han gått igenom. Gud själv har haft olika problem (mest relaterat kring våld, krig och olyckor) och självklart talar han med Satan om dennes. Gud har en medvetenhet om Helvetets livsföring, såklart. Satan har lärt Gud allt om sorg och ångest, för att denne ska va fullärd, helhet, emedan Satan är – likt Jesus – en extremist, emedan Gud är dem båda. Satanistkyrkan hävdar emot LaVeyism att Gud finns, trots att vi är satanister, och därtill att Gud själv hyser satanistiska drag i sin personlighet, han är Satansvriden, står närmare sin skapelse än vad protestanterna vill erkänna, skolade av Jesus fiende som de är. Satanistkyrkan anammar också Jesus. Vilken utmärks på sin avsky för problem, sin flykt undan känslor och sin enkelhet, sin bojkott av Babylon, sin kärlek till martyrer emot syndare. Martyr är det högsta man kan vara religiöst-hierarkiskt, efter hjälte/helgon/profet, och Satan har ett gott öga till brottsoffer och förövare, i en salig blandning, han både stannar kvar efter smällen och orsakar den, för han vill fylla gatorna med blod, och ta ansvar för att se resultatet, något Jesus inte vill. Satan blundar aldrig.