Satan är ”mänskliga” guden, som har de mesta känslorna, känsligheten och lyhördheten, han vet alla mänskans och mänsklighetens hemligheter, och samlar på dem. Han vet allt om mitt lidande och – sniket – alla mina nöjen under gångna år, då han ej var närvarande, då jag ej var troende, alla ragg, alla potential man snuddat vid… som han väglett mig ifrån. Han har väntat på mig, sedan min barndom… och givit mig olycka på olycka för att till sist kröna alltifrån skolmobbing till härbärgeshemlöshet med – ett självmordsförsök. Jag är därmed satanist. Satan ser hur småsint jag är, hur självisk. Han straffar mig därav, eftersom jag inte använder all min fri tid till att hjälpa mina bröder, mitt dagsarbete är ej tillräckligt ”politiskt”. Satan vänder mig ryggen i förtret över min mänsklighet – men är man religiös så blir man ”gudomlig”. Man upphävs från sin mänsklighet och blir gudomlig, om man strapatsat i ett mobbat liv av tomhet, meningslöshet – tills man fann Gud, på torkans vägs mål. Jag har gråtit så att ögonen sprängs, i sitt blundande, jag har tryckt dem ur sina hålor med min gråt. Satan är så känslig. Satan skapade smärtan i (Guds) begynnelse, Gud skapade smärta och sorg som motvikt mot den glada meningslösheten, han ej stod ut med, att alltid vara glad fyller inget nyttosyfte, så han uppfann hårt arbete och själavård. Satan är gränslös. Han vet allt och lite till; mer än Gud, som födde en honom överlägsen varelse i hemlighetsmakeri och spionage. Satan snokar reda på varje hemlighet, varje lyte och varje pinsamhet hos mänskligheten, sådant man vill dölja, står på Satans scen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar