Att se Satan är en explosiv utstrålning, med rörligt ansikte, livfull blick som rör sig, suger in, gör dig tung och utmattad. Hans ansikte är rött av ilska och känsla, illröd hudfärg, täckt av kolsvart hår överallt. Han är avbildad av tradition i ett sanningsenligt sätt, för gudarna visar alltid ikonmålarna den rätta tankebilden, så att vi ska ha ett hum om vad religion är. Satans livfulla ansikte hotar röra sig, närma sig, är intensivt kännande och djupt privat: visas aldrig för främlingar, han är blyg och gömmer sig, osynlig, för folket. Han uppsöker helst i skymsel och ensamhet, en satanist bör helst be ensam och ej i rituell grupp, eftersom Satan är blyg, och en satanist bör ha inga vänner eller inga förstående kollegor. Blyga ögon vågar ej visa sig känslig. Han är den känsligaste av gudar, om Gud själv är pampig, stormig och storartad, är Satan privat och känslig, lyhörd. Och Jesus enkelspårig, lättfattlig och ursprunglig. Ty i begynnelsen fanns ingenting, och detta tar Jesus fasta på; tiden innan Guds födelse. Gud är född ur meningslösheten över att inget fanns, därav skapade meningslösheten och döden – liv; Gud. Men Jesus tar fasta på tiden innan intet födde Gud: tomheten. Efteråt skapade Gud Satan. Satan ska behandlas med respekt och inte med glåpord, bara för att Jesusonen spridit skitsnack om Djävulen i 2000 år betyder ej att det är sanning, enbart mänskotolkning av en enligt Gud neutral varelse, som både ger och tar, deltar med Gud i det stora hela, alltet, himmel, jord och helvete. Satan kan fejka nöje och fuska glädje, för att fresta och locka synd ur den ännu outlevda ynglingen. Han kan skapa en neonkuliss, för att sedan skicka dig till Helvetet. Att nå det högsta stadiet av satanism är: självmord. Ett självmordsförsök, lyckat eller misslyckat, är att förstå Satan och hans känsloliv som mest. Kunskap om smärta ska vara självupplevd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar