Satanistkyrkans syn på satanism 347

De intelligentaste människorna blir lätt kritiker, men en kritiker måste se upp med att ej överdriva till mobbing eller petitess. Istället blir den satanistiskt intellektuelle ödmjuk, som slav under Babylons horder. Folkflertalets masshysteri undviker vi, ej som överlägsen elit, utan som underkastad slav. Munk och nunna svär sig evig ödmjukhet under majoritet och folkflertal, i ett fördömt, anfrätt, land. Vi anser oss vara deras mobboffer. Vi vänder dem Jesu kind, och hämnas ej, straffar ej som hjältar för andra offer, må medges, men vet inom oss, i gruppen och ensam mot Satans fond, att vi har rätt, är bättre, mer religiöst hierarkiska, en sanning vi talar tyst om, för vi vägrar skryta om vår godhet, munkars och nunnors godhet och ödmjukhet gentemot de som är sämre och smutsigare än oss. Vi försöker likt de protestantiska, att bjuda in, de utanför vår grupp som kan smutta nära oss, samt vi försöker att tänka att De blir straffade i Helvetet, ej av oss, vilket kan vara en dum idé, men ändock Satanistkyrkans: satanister som inte hämnas. För det stör vår passivitet, som är än högre ansedd, vi bojkottar och vänder oss undan, under, bortom, kalaset. Det kalas som åsyftas är Babylons eller västvärldens, men även andra glada sammankomster där man förväntas vara lycklig, lyckad och social. Det är en befrielse att undvika den tävlingen, vi är vuxnare bortom ungdomsledarskapet eller de vuxna som underkastar sig ungdomsidealet, de puckade. Men vad Satan viljas oss göra, är att objektifiera honom mer, skriva mindre om de livsstilar han lär oss i ett modernt samhälle på 2000-talets början. Att objektifiera en vi knappt känner, ännu återstår.