Satanistkyrkans syn på satanism 66

Man sträcker ut sin hand, till de människor man hoppas ska erbjuda vänskap. Men ofta gör man misstaget att ge bort sin vänskap för billigt, till folk som inte är värda den. Man måste välja sina vänner noga, och finner sig därmed stå utan vänner överhuvudtaget. För att det inte finns nån värd ens vänskap. Den som enbart skänker bort sin hand dyrbart, finner sig vara ensam livet ut. Och den som ger bort sitt vänskapsband till de förtappade, finner sig sviken av kylans avslag. Det finns helt enkelt ingen värdig människa på jorden. Detta lär Satan ut, och Satanistkyrkan sprider Satans budskap vidare ut till folket. Satanistkyrkans medlemmar kämpar för att bli de onåbara, att bli värdiga människor. Vi diciplinerar oss till att bli djup vänskaps värdiga kandidater, ej gentemot svikare utanför kyrkan men gentemot varandra inom sekten. En munk i Satanistkyrkan lovar sig vara värdig en djup hand, att lova sig svara på den utsträcktas rop. Men det är ej alltid man orkar svara för att man är så trött och uppgiven, har tappat tilltro till mänskligheten och ej orkar bry sig. Men munkar i Satanistkyrkan försöker arbeta med sig själv till att bli värdiga kamrater mot alla de lidande därute. Vi vet att vi som mänskor är födda syndare, iskalla, och försöker gå emot vår egen biologi med diciplinens hjälp, för att tillmötesgå Satans varma utsträckta hand.