Satanistkyrkans syn på satanism 50

Satan är snäll. Baktalad och förtalad som elak. Den döda människan, hyllandet av svaghet, där styrka är ondska, stark nog att begå synd. Trötthet och utmattning är syndens motsats. En munk ska vara svag och undernärd för att inte hemfalla till synd och frestelser. Känslodött och blekt, som Jesus. Jesus är förebild med sin renhet och tomhet, depression gör människan tom. Den babylonska satanismen hävdar de stora känslorna och de starka passionernas eld, men den kristna satanismen hävdar känslodöd tomhet. Ren som i en protestantisk kyrka, vari tomheten och svalheten kyler. När man nått ett tillstånd av tomhet kan man nå Jesus. Så även Satan. Översållad av mänsklighet når man bara Mammon. En munk bryter med sina föräldrar, sin familj och sina kompisar, till förmån för sektens krav på ensamhet. Man ska bryta med alla omkring sig för att bli ensam med Satan som enda hopp, tycker han. Satan är snäll. Han är grå till färgen och förbarmar sig med sin ondska, en grå skugga som sakta attackerar sitt offer med vänlig påhälsande mildhet. Skuggan tränger sig på tills den är i ens själ, då man inte kan fly, han infiltrerar och spionerar, det är djävulens egenskaper, han slingrar sig som en orm in i ens hjärta och besitter ens själ, så att man inte kan fly. Om man i gråheten vägrar att lyda honom som sin härskare, så visar han svarthetens ångeststorm så att man blir galen, och genom den galenskapen konverterar till satanism för att få befrielse. Satan har förmåga till stressande eskallerande panik, som är kolsvart, men han har också förmåga till ljus gråhet som befriar likt Jesus ljus, snarlikt, då han förbarmar sig och sprider ro, när han gillar och älskar sitt offer. Satan, förbarma dig över människobarnen och sprid ditt gråa ljus över de mörkaste svartaste hjärtana på jorden.