Satanistkyrkans syn på satanism 41

Vi munkar/nunnor är svaga och tunna, utblottade och utsvultna. Vi försöker att se smala ut som skelett, i våra enfärgade kläder och enkla frisyrer. Bleka och livlösa i färger och hår, ögon gråa som stenar. Den klassiska satanisten är svartklädd, svarthårig och svartsminkad. Satanistkyrkan säger att man inte behöver ta till så drastiska uttrycksmedel men en enkel kostymering räcker, i matta färger och med färglöst ansikte. Enkla frisyrer för att inte väcka uppmärksamhet eller försköna sitt ansikte. Man får inte klä upp sig och inte göra sig vacker. Därmed är smink strikt förbjudet och det svarta sminket ersätts av ett blekt och färglöst ansikte. Vi får inte se vackra ut utan fula eller neutrala (för att skönhet är njutning). Neutraliteten är satt i fokus. Vi ska va lätt bortglömda och inte etsa oss i minnet på vår motspelare. Vi försöker att svälta våra kroppar till anorektiska mått, eftersom mat och frossa är en synd emot svältens fattigdom. Vi är svaga och fördummade, vi är tappade på all mänsklighet, har förlorat vår individuella stolthet. Återigen kan refereras till LaVeys syn på individen som självförverkligare. Vi försöker självförminskelse. En stark människa syndar, är ond, är pigg att begå aktiva synder, redo för nöjen. En svag människa är trött och syndar därmed inte. Därför väljer våra munkar att vara svaga och förneka sin egen manlighet. Vi har urgröpt vårt hjärta och urholkat vår hjärna.