Satanistkyrkans syn på satanism 39

En medlem i Satanistkyrkan kallas för munk om han är man och nunna om hon är kvinna. Vi har inga präster eller överstepräster av något slag; enbart Satan är vår ledare och vi är alla jämlika underkastade Satans makt. Vi förlorar oss själva i självdödande självhat, suddar ut våra ansikten och dimmar bort våra kroppar, till förmån för Satans ledarskap. En munk har inget namn och inget hem. Hans namn är Satan och hans hem är helvetet, eller man är en anonym undersåte till Satans bistra ledarskap. Vi är en jämlik organisation. Vi klär oss i enkla kläder för att inte väcka uppmärksamhet. Vi är inte hierarkiska. Församlingen är bestående av munkar och ej överstepräster. Vi har ingen ledare; ledaren är namnlös och ansiktslös, gråklädd, till förmån för Djävulens ledarskap och Satans namn. En munk i Satanistkyrkan har inget människovärde, han är enbart en slav åt gråhetens mörker. Den klassiska satanismen, dvs den förädiska satanismen, förverkligar sig själv, där är individen i fokus med sina begär och sitt hävdelsebehov. Satanistkyrkan, dvs den rättroende satanismen bortom vanföreställningarna, hävdar att individen är död. Men så är också kollektivet. Alla männsikor är svin och människan är ond i grunden, liksom Satan hävdar: Satan säger att alla människor är ondskefulla. Därmed skapas, det har LaVey rätt i, en viss individualism. Men Satanistkyrkan försöker komma undan problemet genom att förminska sig själv och sin egen inre mänsklighet, till förmån för spökets anonyma gråhet. Kollektivet är ansiktslöst, individen är död. Så lyckas man komma undan problemet med människans inneboende elakhet. Genom att förneka sin egen mänsklighet.