Satanistkyrkans syn på satanism 25

Har man mått dåligt länge börjar man vänja sig vid Satan. Ju längre tid man har mått dåligt, desto mer satanist är man. Man vänjer sig, det är en livsstil att må dåligt. När man har sett allt och inte imponerats. När man frivilligt väljer bort lycka till förmån för depression, då har man konverterat. Man har fått ett val om lycka, t ex i form av valet av en flickvän/pojkvän, men valt bort det valet i Satans namn. Om man ser positiva saker omkring sig då vill man inte veta av dem. Satan ger aldrig komplimanger, det är otacksamt att vara satanist. Satan hatar människan och vill straffa oss alla. Satan hjälper en inte när man mår dåligt. Man tvingas uthärda långtdragna plågor, men finner mitt i plågan ett sätt att stå ut. Det är Satan, det är Satans närvaro. Att befinna sig mitt i plågans evighetsstund men finna frid mitt däri. Att hålla på att bli galen och explodera men sen finna Satan mitt i ångesten och därmed stå ut, lugnas, mildras i sin galenskap och finna frid. Det är det balsam som Satan står för. Han hjälper oss att stå ut. Detta vet Satanistkyrkan via vittnesuppgifter. När den klassiska satanismen anser att Satan är att rida på galenskap så hävdar Satanistkyrkan att Satan lugnar och mildrar den naturliga galenskapen man känner i ångestens vildaste minut. Den klassiska skolan anser att Satan eldar på ångesten så att man blir som en eld, men Satanistkyrkans vittnesmål hävdar - i sin kontakt med Satan - att han finner vägar som gör det lättare för oss att stå ut.