Satanistkyrkans syn på satanism 35

Satan skapar alla plågor. Satan skapar våra bekymmer och sorg, Satan är skaparen bakom alla problem på jorden: han förpestar jorden med sin infekterande ångest. Alla som uppsöks av problem hemsöks av Satan. Man ska piskas diciplinerad. Tills man inget motstånd har kvar och enbart tillfaller Satan, hjälplös utan honom (det är vad han vill) och tvingad att söka upp Satan för hjälp. Då ber Satan en att konvertera i utbyte mot symtomlättnad. Han ger en ett snålt utbud av balsam i utbyte mot evig trohet. Satan är jobbig och krävande, han fungerar på följande sätt. Han uppsöker sitt offer, med elaka tankar i förådet. Han väljer sitt offer, och angriper honom med alla möjliga plågor och ångest. När offret ber för sitt liv i galenskap eller självmordskänsla, så kommer Satan i skepnad av en snäll, asketisk Jesusliknande gestalt, som erbjuder lättnad och tröst, emot konvertering i utbyte. Han lurar oss att han är snäll räddare som kräver konvertering mot plågobefrielse. Efter denna inträdesrit, så är man satanist. Man hotas som satanist ständigt dagligen att åter falla ner i plågornas ångest, och varje dag måste man be till djävulen för lindring och balsam. Han gör en dagligt beroende av Satan eftersom depressionen är mina bojor. Man ska söka sig till sin plågare, och bli slav åt ondskan. Satan lurar oss att bli evigt trogen för förmildrande av sina plågor. Men förmildringen är bristfällig och depressionen skiner igenom. Man får hjälp men inte för mycket, aldrig tillräckligt, det ska ständigt finnas kvar ett behov av Satan, en ickesjälvständighet, ett beroende till sin fader och hans löfte om minskade plågor.