Satanistkyrkans syn på satanism 10

En satanist är alltid ensam. Kärlek är ihåligt, den enda äkta känslan är hat. För den deprimerade betyder depressionen allt och står i centrum. Man blir självcentrerad och självisk och slutar bry sig om lyckan för sina medmänniskor. En satanist har tappat tilltro till kärleken. En satanist lever ensam utan kärlekspartner och vänder hela mänskligheten ryggen. En satanist blir aldrig imponerad eller förvånad. Om man är glad går man alltid över den moraliska gränsen, det är därför bättre att hålla sig i ett stadium av konstant depression, för att undvika övertramp. Lycka påminner om mani. När man är manisk har man tappat kontrollen och begår omoral. Den enda gång man kan begå omoral är när man är lycklig, all annan omoral och brott, utförda under sorg eller ilska, är moraliskt korrekta (där har LaVey rätt). Handlingar utförda under ilska/sorg är högsta möjliga klarhet. En satanist strävar efter att vara så nykter som möjligt. Sorg (depression) är det mest klartänkta av tankestadium. Då ser man allting tomt och ihåligt, klart och enkelt. Avskalad står jorden, naken är människan. Det är att nå det religiösa stadium som kallas munk- och nunneskap.