Satanistkyrkans syn på satanism 248

Hatar du, så tala ur hatets hål – det är oändligt. Låt mig svälta så att andra kan äta. Låt mig, självuppoffrande, bli en vägg som tar emot slag och slagsmål. Från idiotiska småaktiga människor och ateister, liksväl som från dig, Satan: slå mig. Satan är lynnig, bortskämd och svårhanterlig, och munkens uppgift är att stabilisera hans damp och ångest genom tro, stöd och tröst. Tänk på vad du kan göra för Satans mående. Man behöver inte droger, man kan flyga högt på Jesus ska jag säga till de fattiga kvarteren, som använder psykofarmaka, droger och alkohol för att ta sig upp ur fattigdomen. Låt då religion bli det fjärde sättet! Sök dig till din lokala församling, för att höra om Jesu ljus och lära dig kristen etiks torra koder, tysta steg. Den troende är uppfylld av ljus. Man blir upplyft av artighet, snällhet och lågmäldhet, i Jesu efterföljd, och Satanistkyrkan tar ej heller fasta på Satans svulstiga damp, och kåta perversitet. Hellre är vi frikyrkliga. Men än hellre välgörenhetsarbetande, den slags kristendomen. Satanistkyrkan anser att grunden på vår satanism är fattigsolidariteten, därmed (det kristna) välgörenhetsarbetet. Varför fattigsolidaritet är för att i alla religioner lever munkar och nunnor i fattigdom, för att i tomhet komma närmare Gud, samt för att ej va elaka, och dels anses de fattiga piskas och lidas mest. Lidandet är propaganda om att bota lidandet.