Satanistkyrkans syn på satanism 241

Jag är så trött, men jag ska inte klaga. Jag ska ändå gå hela vägen, med mina reumatiska muskler, giv mig dock stöd, och bröd. Vagga mig, nej, jag får ej, säger Satan, jag måste prestera, promenera. Jag måste gå livet fram, med musklernas reumatism, stelhetens Parkinson, stark. Stark måste jag, svag, va. Satan ger ingen nåd. Han piskar mig för att han vill se mig lida. Jag måste självständig och stark på egen hand ta mig igenom Satans tunnel av prövningar och tortyr, med trötthetens svimningsyrsel, med musklernas förslitning, ensam, ty han ger ingen nåd, ingen lisa emot smärta. Han ser ångesten i ögat, ock så skall jag, som satanist, liksom Han gör. Gå vägen, för på slutet av tunneln finns ljuset, Satan är god till slut, men du måste lära dig smärta och underkastelse via tortyr innan din väg gåtts klart. Enligt Satans straff, han piskar min rygg, och giver mig stenar att äta. Satan, hav barmhärtighet!