Satanistkyrkans syn på satanism 78

Satan känner sig ensam och dyster. Han har många kompisar; alla smådjävular, samt sin bästa vän Lucifer, en huvuddjävul. Men han känner sig ständigt ensam i kontakt med mänskligheten, med människan, eftersom han inte är en människa. Han känner ständigt ett avstånd och en djup oöverbygglig sorg över att vara en djävul, en förtrollad figur med svans och horn. Varje dag Satan har kontakt med människosatanisten, blir han ledsen över dess oöverbyggliga olikhet. Vi satanister måste därför förneka vår mänsklighet och ta bort alla mänskliga drag ur vår personlighet, och bli som en djävul: elak, arg, ledsen och dyster. En munk försöker att bli av med sina mänskliga biologiska drifter om sex, makt, skratt och nöje. Vi diciplinerar oss genom rätt tanke och rätt handling. Med detta gjort, så blir Satan gladare. Vårt mål är att hjälpa Satans mående att må bättre, ty vi vet att han är ledsen och att mänskligheten sårar honom. Han är så känslig och lättsårad. Vi försöker att erbjuda honom trygghet genom likställbar enformighet utifrån vår stadiga existens i tomhetens tjänst. Vi förnekar oss själva som människor.