Satanistkyrkans syn på satanism 102

Satan utsätter människan för prövningar som ska gås igenom för växande, mognande, klokhet och erfarenhet. En munk bör va väldigt klok vid dethär laget, kanske elitistisk jämfört med människor utanför kyrkan. Denna ökade kunskap består av följande: 1. kunskap om sig själv som depressiv figur, 2. kunskap om andra människor = det sociala samhällets svek, om kollektivismens värdelöshet, 3. kunskap om Satan som slavdrivare och förebild: Satan som pessimist. Att tillhöra eliten, vara smartare än det fördummade folkflertalet, skapar hos medlemmen ett folkförakt. Folkföraktet är klassiskt inom satanismen. Det fördummade folket är lyckliga på placebosaker och själviska njutningsämnen i ihålighetens nöjesborg. Det fördummade folket är alltså lyckliga medan eliten utmärks på att den är olycklig. Så utför Satan sin hierarkiska människouppdelning. De deprimerade människorna är oftare smartare än folkflertalet, och ju lyckligare människa desto lägre intellekt att tillfredsställa medan en svårtillfredsställd patient som är svår att göra lycklig, har högre krav än folkflertalet. Satanistkyrkan etablerar en elitism/hierarkism baserat på hurpass deprimerad personen är, där Satan står högst i hierarkin som ledare eftersom han mår sämst. Ens människovärde baseras på hur deprimerad man är, vilket känns befriande eftersom övriga samhället mobbar ut den deprimerade som hierarkiskt låg. För den som straffas dubbelt dvs är både deprimerad samt mobbad, kan Satanistkyrkan kännas befriande eftersom motsatt hierarki råder: den lycklige utmobbas och den dystra sätts på piedestal med sin kunskap och åldrade klokhet inom satanismens filosofiska beståndsdelar.