Satanistkyrkans syn på satanism 111

Varje dag balanserar jag på gränsen och utforskar, med sträng tankediciplin, på gränsen till ångest/depression, undviker jag att falla ner i attacker. Man lär sig lika strategier för hur man faller ner i mörkret respektive tar sig upp igen. Man blir sin egen psykolog, en expert på gränsbalansering. Ibland faller man över gränsen och ibland håller man sig flytande. Hela vardagen är en enda lång balansgång med fall på fall. Dessa fall ska ej ses som misslyckande, utan som lärdomar. Om man faller kan man också be Satan att få hjälp med att resa sig igen. Om man varit en duktig munk som tänkt på Satan varje dag, så får man hjälpen, men om man gjort Satan upprörd genom ignorans och vårdslöshet, så kanske man inte får nån hjälp ut ur attacken. Men som munk är man nästan alltid garanterad hjälp, för man är trogen Satan och är hans allierade. Satan älskar varje satanist på jorden, vare sig de är babyloner eller kristna. Han håller dessa som sina kära gamla kompisar, i all fredlig vänskaplighet: Satan har ett stort hjärta, han är känslosam, passionerad och känslig, och känner starka känslostormar och ömhet för sina små gulliga satanistbarn runt om i världen. Han behandlar oss oftast med snällhet, och hjälper oss när vi är i trubbel.