Satanistkyrkans syn på satanism 152

Det sticker i ögonen att se folk ha roligt, andras lycka sticker i ögonen, på de som den ej har, varpå den lycklige är en syndare, som roar sig medan andra lider, så själviskt. Man blir sur då man hör sånt. Att va glad är normen i dagens ickereligiösa samhälle. Prestera eller bli mobbad, utfryst, håll uppe skenet, le med ansiktet. Glada människors slaveri mot de depressiva, som tvingas le och va artig för att passa in. Tänk om man fick klaga och va dyster, klaga, som i de trasproletära kvarteren, bland de lägsta i samhället, på botten får man klaga i en klagovänlig miljö, där får man klaga över problem varje dag, vilket också bildar ett meningsfullt samtal. Omgiven av glada människor, som via sin mun ger uttryck för sin underlägsna känsla, omgiven av dessa, då längtar man högre och höjs elitistiskt upp över skiten. För som depressiv bland glada, eller som djup bland ytliga samtal, infinner sig känslan av elitism dvs tanken att man är högre i hierarki än dem. Det är en fin tröst när de utmobbar en genom din dystra stämning som ej får passa in i det artiga och glada samhället, ingen får va sur. Mobben tvingar den tysta att känna sig utanför, som om det puckade blir normalt, i det förvridna samhället. Det sticker i ögonen som chock och irritation, att någon kan ha så roligt.