Satanistkyrkans syn på satanism 150

Den satanistiska ensamheten.
En satanist finner sig ofta vara tystlåten och ensam, i kretsen, gruppen, skratten. Ty de som talar, talar om ytligheter och glada infall, medan munken känner desperation eller lugn, vars meningslöshet föder tystlåtenhet, inspirerar ej till samtal, enbart tystnaden duger som resultat av de känslor man känner, den stilla tomhet eller galopperande ångest. Enbart tystnad duger, inför människor, det är det dyraste pengar i världen: tystnaden, som straff för de männskor som i sin dårskap talar, skrattar, umgås, vänd dessa ryggen som straff för deras ickesolidaritet, och låt dem tala i evighet som straff, ty enfaldigheten i deras tal skall bli deras straff; att de evigt kommer vara ytliga, och aldrig nå någonting. Du klarar dig bättre ensam än med de glada, för du märker, när du väljer ensamheten, att Satan är med dig och dyker upp vid din sida, för att belöna dig för ditt människoförakt. En satanist finner ensamheten vara en hemsökande påklistrande hand som stryper, men som Satan och hans djävular mildrar vid stryptaget genom att uppenbara sig för att bära den ensammas plågor. Din tystnad hörs: Satan hör.