Satanistkyrkans syn på satanism 470

Satan är känslig och blir lätt ledsen. Du som munk/nunna kan skada honom lätt – sårbar. Den makt du har över hans sårbarhet, måste du ta ansvar för. Du måste alltid vara exemplarisk – passiv i ett aktivt samhälle, med Jesus och Satan för ögonen. Bojkott av Babylon voro idealet. Satan behandlar sina vänner som skit: Sara, Lucifer… satanisten. Ju närmare honom man kommer, desto mer i ångestmoln äro man. Man närmar sig honom med självmord för ögonen – då lyssnar han. Han behandlar mänskan förjävligt, liksom sina släktingar, vilka, i eländets paradis, Helvetet, uppassar på honom som slavar åt hans nyckfulla humör. Han känner, känslig, minsta utkast människan gör. Alla som hjälper eller tröstar Satan får en gåva. Satan straffar sina egna. Alla djävular i Helvetet är apatiserade av smärta och ångest, har gått sönder, i eländets boning. Satan: han är med mig i motgång och medgång. Ingen vill välja satanism: smärtan. Jordeklotet har väldigt få satanister (om än de kristna kan sägas va satanister/Satanstroende) eftersom ingen vill välja smärtan. Han anfräter, han sönderkastar… Han är en besvärlig vän. Och alla hans djävular i helvetet – må de möta mig en dag, med sin mildhet, sin Satansunderkastelse, sitt slaveris plågor ska jag lyssna till. Satan pratar alltid sanning. Äro jorden meningslös så säger han det – i sina känslor, på vad sätt han brukar konversera – med ditt känsloliv. Han är, känslor. Jesus istället är tankar. Vi måst med Jesu hjälp bota Satans alltför självskadande känsloliv. Genom positivt tänkande bortses fakta som äro neutralt. Alltid lita på Satan och vänd dig till i alla lägen. Du kommer då upptäcka att hans släktingar också finns, när han själv ej har tid. De är, rara och söta, snälla och godhjärtade. Du finner dem vara annorlunda än Satan, som är ej deras kopia utan deras slavdrivare. De underkastar sig vana vid ödmjukhet, Satan, är vulgär. Prata om och dela smärtan. Finn en annan satanist att dela med, men glöm ej behålla behörigt avstånd till medlemmarna i Satanistkyrkan – alltför djupt får ej delas – i slutändan måste man va ensam. Enslig för Satans skull. En av våra främsta kampanjer är att få Satan att framstå rumsren och snäll. Detta inför de kristna och Kristdemokraterna som hävdar att han är Guds avfälling; så är ej fallet: han är Guds högra hand, som utför gudomliga uppdraget att straffa de fria. Satan må dock inte kallas oproblematisk; en lidare. Men häda Gud – gör han ej.