Det gör inget med lite elakhet till vardags, det går jag igenom: tack Satan. Giv mig, du, mer av smärtan, bliver min bön. Hans huggreflexer är ständigt närvarande i mitt liv – vid minsta felsteg – ett straff. Jag måst då be honom att straffa mig åter och fullt ut. Jag måste be hans potential komma ut – över mig, och ta det, stå rakt, emotta straff och ändå leva vidare. Genom att tacka honom för smärtan efteråt, tacka för erfarenheten att underkasta sig Gud, Jesus och Satan. Satan har alltid logiken på sin sida, även om man bråkar med honom om att han gör fel. Om han trots exemplariskt leverne ändå straffar – så syna dig själv; mår du för bra? Eller straffar han för att ge framtida belöning? Tack Satan, för vad det än är och vad du än gör, jag är lyhörd. Underkasta dig Satans elakhet. Satan är ledsen 100 procent av tiden och aldrig glad. Du som munk/nunna skola syna hans mående, stiga in i hans privata sfär för att nå hans känslor: få reda på hur han mår. Han kommer, om du är äkta satanist, att tillåta dig det intrånget. Och i enighet med hans depression måste även du dela sorg. Men du baddar och tröstar honom, ber honom tänka positivt. Satan, jag behöver mer straff, för att bli dyrkande. Jag ber dig – giv mig mer elände, och jag ska inte vara rädd, för du håller mig i handen i slutändan, du finns alltid med mig – jag är ej rädd för panik: du bedövar den i sinom tid. Vad positivt att följa Satans väg! Lita på honom, på hans rättvisa på den yttersta dagen, att han, slut och sist, giver belöning, för han är, född av Gud, ej orättvis. Älskade Satan, jag älskar dig! Du giver mig gåvor varje dag, och straff varje dag, du gör mig till en bättre människa – gudomlig. Och för den gåvan – ockultism – straffar du mig i gengäld. Jag får inte njuta av erfarenhet, jag ska, ödmjuka penna, skriva och tänka, känna och uppleva, med dig vid min sida och ovan mitt huvud. Du är – en gud. Jag dyrkar dina utlevelser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar