Satanistkyrkans syn på satanism 295

Satans ledare är Gud. Satan tar så mycket makt han får av den Allsmäktige, och utnyttjar den. Gud ger honom tillåtelse att insamla syndare och deras publik, i vad vi kan kalla babylon, vilket Satan är främsta kämpe mot – och framlockare av, ty han lockar potential ur de potentiella. Alla satanister bör underkasta sig Gud och erkänna Guds makt ovan Satan, som enbart agerar inom de få områden han får tilldelat, och gör det med bravur. Vi satanister erkänner oss vara en minoritet, en kristendomens extremism, om vi väljer Satan istället för Gud som vår ledare, eftersom Satan är en av figurerna underställd Gud, en av de allra viktigaste och fundamentala för kristendomen: hämnden, rättvisa; gudomliga ord! På den yttersta dagen ges rättvisa åt alla – tack vare Satan. Och om bara de kristna kunde erkänna hans del i hämnden och hatet mot synd, istället för som syndare själv, när han egentligen är Guds lamm… han skapar ej glädje, det gör ateism. Glädje och nöje är likamed synd, enligt den depressive Satan, som vill att alla ska gå hans väg – hatets. Han är född att hata, född sådan av Gud, och om han flyr sitt hat slår han knut på sig själv – och behöver då vår hjälp: satanistens tröst är en del av satanismen enligt Satanistkyrkan: Satan söker likasinnade, han letar själsfränder, som ser med hans ögon, tänker med hans hjärna… vi måste sätta oss in i hans begreppsvärld. Pessimismens, misstron till alla andra människor utom en själv, vari man som munk är ”perfekt” emedan grannen syndar. I Satanistkyrkan samlas bara ”eliten” som försöker disciplinera sig, även om misstag på resan mot asketisk perfektion tillåts; att lära sig. I Satanistkyrkan erkänner vi, tvärtemot amerikansk original-satanism, Gud, men anser den Allsmäktige Fadern vara för tråkig, ointressant eller irrelevant att avguda, och väljer hans ena extremistiska hand – Satan, passa oss bättre än hans andra hand – Jesus, och ej heller han själv; blandningen mellan svart och vitt, mellan hämnd och förlåtelse, hat och kärlek. Dessa tre centralgestalter inom kristendom, ska erkännas dvs Satan höjas i status som kristen gestalt, som en av tre viktigaste. Jesus försöker stoppa synd, Satan försöker fresta den nyfikna publiken – emedan de ickenyfikna tittar bort. Detta missförstånd tar kristendomen fasta på – lockaren, som enligt vår religiösa källa enbart gäller de kommande syndarnas påskyndning. Varje hora har en publik. Låtom då publiken bli sedd! Och straffad i Helvetet, de liksom hon. Myterna om Satan är många, och de flesta skapade av Church of Satan, världens första satanistförbund, som genast gick till strid mot kristendomen, vilka alltså av oss hävdas ej vara fiender. I Europa kan vi se satanism på ett mer socialistiskt sätt än i USA; vi kan se satanism varandes inte ”individualism såvida man inte skadar nån annan än sig själv” utan ökandet av sorg, ökandet av ghettomisär och elände, samt en bojkott av nöjen och förströelser. Trasproletärt växande som grupp, nedsmutsade gator – detta gillar Satan. Gudstro istället för ateism. En respekt för andra kyrkosamfund. Se med Satans ögon på en pessimistisk och meningslös värld, där folk bara tänker på sig själva och egen lycka – ej den av amerikanerna saknade förbrödningstanken, vars sammanfattning är: Emedan du skrattar och njuter, så lider en broder nånstans. Så om du fortsätter ditt nöje, kommer han lida under tiden.