Satanistkyrkans syn på satanism 197

Satans personlighet.
Satan föddes i begynnelsen av Gud, eftersom Gud kom först och skapade allting. Av Guds hand, är djävulens lidande perfektion skapad. Det svarta barnet, likt Jesusbarnet men pessimistiskt, negativt, mörkt, hämndlystet, född på natten, ser allt negativt med sorgens ögon och hatets mun, född med tomma händer. Satan är ett skrikande barn utan moder, är gråten inför fadern. Satan är född för att hata, född av Guds kärlek, till missunsamhet och bittert grubblande. Han föddes komplicerad och grubblar sig olycklig, kan aldrig koppla av och få frid, i en hjärna som aldrig sover. En gång nyfödd som snö, av Guds hela kärleks hand, numera vuxen utan ålderdomsdöd, i evigt hat som aldrig kan dö, det bittra nyfödda barnet, född otillfredsställd och i missnöje från det att han först slog upp ögonen, och såg livets lidande och orättvisa, en orättvisa han som hämnare brinner för att redigera. Han föddes deprimerad, ett Guds missfall. Hans ögon slogs upp, inför världens orättvisa, vars lärdom han strax lärde sig, och därmed föddes hans hat, av orättvisor, synder och felsteg, det hatande bebisbarnet, född att hata, född med otillräckligt otillfredställt hjärta som ingen kan stilla, ständigt på jakt och flykt, bara hämnden, domedagen, kan stilla hans hungrande, skrikande hjärta, som söker på eviga vägar att nå sitt mål och frid. Enbart hatet och hämnden gör honom fri, det totala orättvisutjämnande straffet, när domedagen kommer, ger hans arma hjärta fred. Hans medfödda psykologi tillfredsställs av hämnd, och finner lycka enbart efter gott utfört arbete i Helvetets salar. Hämnd gör honom lycklig, för han föddes så känslig för orättvisor och straff mot syndare. Äntligen finner han frid och ro.