Satanistkyrkans syn på satanism 356

Satan är inte elak, missförstådd i tusentals år i skuggan av Jesus karaktäristik. Satan är snäll på ett mindre kollektivt sätt: en mot en, i det privata. Han blir förtrolig men om han berättar till satanisten hemligheter, så förvänta han sig i pakt gengäld, som t ex tro, man kan fråga vad han vill ha. Han vill alltid kräva gengäld, gentjänst, fördjupad tro och spridsel av hans ism. Han söker slavar, inte anhängare. En nunna/munk i Satanistkyrkan är att va slav. Ibland blir Satans känsliga humör ledset, och slaven då ha plikt att trösta. Trösta Satan. Man då pratar med honom, ger honom satanistiska gåvor, ökar ismen i samhället, når den egna satanistgruppen tajtare, frågar Satan hur han mår och uppmuntrar honom att må bättre. Man ser också själv till att ej va ett inför Satan anstötligt sätt: glad, utan sänker sig dovt till hans ledsna nivå. Ofta blir han tröstabehövande. Satans tårar… är vanligt förekommande, så många törnar han får, och så känslig. Han är alltid med om bråk – även med satanisten. Det är okej att som satanist bråka med Satan, men ansvar för hans missnöjda efterspel blir straff. Att hålla en jämn och harmonisk relation med Satan är nästan omöjligt: han är för lynnig. Han kan omöjligt hålla raka steg, så känslosam som han är. Trösta därför ofta.