Satanistkyrkans syn på satanism 130

Mår man dåligt vill man söka medel att må bättre, reglera sitt mående via manipulation/distrahering så att man mår bra. Detta ska en munk ej göra, ej söka i nöjesbranschen efter sätt att glömma sina bekymmer. Depressionen är en lärande resa där du ska tvinga dig själv att tänka satanistiska filosofiska funderingar i en "produktiv" period. Det klassiska är att depression är oproduktivt och ofruktsamt, eftersom det är ett tillstånd av tomhet och oinspiration likväl som trötthet, men med satanismen i bagaget/framför ögonen och en självdiciplinerad tvång, kan man ibland lära sig att uttrycka sig när man mår lite dåligt. Produktiviteten verkar dock ej fungera när man mår som allra sämst eller dåligt på riktigt, utan mest när man har en mildare form av depression. De grövre stadierna föder istället hjälplöshet och förbarnsligande. Man kan balansera på gränsen till kollaps/sammanbrott, utan att falla ner, om man är munk. Man kan känna att man snart kommer att falla under sin resa på vägen men via tankediciplin se till att vägen ej når det akuta slutmål man håller på att falla ner i dvs tillståndet av panik. När man är lycklig behöver man människor, man känner att man behöver dem, vissa enskilda individer t ex några särskilda vänner man har. Man känner behov av dessa människor, att man dras till dem och blir generös, när man mår bra, man slösar med sina känslor, vulgärt, och ger utåt till alla man möter. Medan en deprimerad människa drar sig bort från människor eftersom han tänker att människor är meningslösa och elaka, bara sviker en och föråder en. Därför lever en satanistmunk ensam i motsats till den lyckliga människa som känner att han behöver vissa människor i sitt liv. Behovet raseras som sand när man mår sämre.