Satanistkyrkans syn på satanism 353

Satan är hyperkänslig och lättsårad och behöver tröst och styrka och beskydd och trygghet av oss satanister. Liksom gudavärlden kan såra honom kan småsinta människor, eftersom dessa mobbat Djävulen i tusentals år – detta måste vi råda bot på. Om han söker upp vårt sällskap för ett stillsamt samtal, måste vi vara artiga, trevliga, ödmjuka, snälla, goda, för att han inte ska bli ledsen eller känna sig mobbad, van som han är. Att vara satanist innebär ju att skydda Satan från glåpord. Han själv bidar sin hämnd mot de som gör den ledsne ledsnare. Men inte desto mindre som vi tröstar honom efter förmåga, så ock vi vilja hjälpa honom i Helvetet med sitt arbete efter vår död. Vårt mål är att komma till Helvetet som hjälpredor efter död för att hjälpa Satan att straffa syndare. Trösta Satan. Hans jobb är hårt, vi ser in i hans milslånga ögon och besvikelses rygg, över sitt stolta arbete nere i Helvetet. Med Satan får man dock bråka. Som satanist får man va lika hatisk eller småaktig som Satan själv och bråka och debattera med honom om hur orättvist han straffar den egna munken/nunnan, t ex, eller andra miserabla scener han skapar på stan, inom brottslighet, fattigdom och köld. Satan bråkar alltid med alla så även vi får vara satanistiska: gräla, om så än är med den störste. Man kan bli så arg att man hoppar av Satanistkyrkan – bara för att lockas tillbaka av kärlek till Satan, strax därefter, med bråk och pauser emellan sig. Satan: han kanske inte mår bra, var snäll mot honom. Men man måste protestera när man får nog, av munkslig tortyr och övningar. Ett tillfälligt avhopp måste dock leda till en såsmåningom återkomst till den ism man lever hela sitt liv med – aldrig försakar.