Satanistkyrkans syn på satanism 478

Att vara Satans slav, vilket vår munk/nunna är, är att vara sårbar och utsatt, för Satans nycker och ryck. Han är; känslosam, lynnig, och såfort man missbehagar, så erhåller man ett straff. Minsta småsak reagerar han över, och straffet kommer som på beställning. Att leva i ständig straffsituation görer en ödmjuk, lågmäld, och det är just det han vill åstadkomma. Man smyger i gränden, tassar i Babylon. Man är: alternativ. Det finns inget Satan hatar mer än Babylon; det han lever för att krossa i Helvetet: syndafloden. Vi ser noga till att ej inneha detta. Vi bojkottar genom att undvika såväl folk som massmedia. Vi lever, i tysthet, i en parallell värld. Vi talar ej med folk, eftersom folk är förtappade. Vi håller oss till den egna sorten: de fattiga och utslagna. Offren. Såsom vi vore lamm. Vi undviker, det gemensamma samhället, tronande på massmedias synder, importerade från USA, Babylons högborg. Satanistkykan må sägas va anti-amerikaner. Vi må skydda Sveriges gränser emot amerikanisering. Och inuti det egna landet, bliva protestanter. Satanistkyrkan är ju satanist-protestanter, och en sak för oss är att tala protestantismens och Jesu lov, till ateister. Vi försöka vara bra representanter för att få tala Jesu ord. Vi hävdar Jesus och Satan var kamrater och kompanjoner snarare än anti varandra. Båda är de Guds barn. Jesus!