Satanistkyrkans syn på satanism 227

Att färdas på Satans väg, som satanist, är omväxlande. Det är de djupaste tortyrer, blandat med stunder av kreativitet: för glädje är menat att utnyttjas till kreativt arbete, det påpekar Satan noga. Munken måste nyttoarbeta inom välgörenhet/politik, om ork finns. Har du överskottsenergi efter arbetsdan, skall den användas till nyttogöra, för din nästa. Finn nyttogörat vara en rolig hobby. Är du själv en martyr kan du ändock som munk/nunna pressa ur en sista droppe nyttogöra, under vägens vilostunder, vilka Satan årligt ger dig, för efter ett års lidande kommer en månads vila, om de som troende martyr ber till Satan så ger han underlättnader, även till de mest döende får pannan baddad, om de bara ber. (Och så är kanske inte Satan känd: som vårdare av de lidande, som rättviseskipare.) Be till Satan, och du ska se förändring ske, detta lovar vi dig, om du bara är lidande nog för att motta hans förtroende. Alla som vänder sig till Satan - så ovanligt och oprövat som sanningshalt - blir bönhörda. Ingen har provat. Han är aktiv på 2000-talet, kanske för att synden intensifierats i Babylons tidsålder och Domedan är nära, och martyrerna under syndarna i kontrast är desto fler: offer för själviskhet, avundsjukan mot de i kontrats glada skapar sorg hos andra. Att försöka nå honom blir lyckat: be om förändring eller svar, och det kommer. Satan är glad över de få som ser honom, såpass att han belönar dem tiofalt, han har berättat hur ledsen han är över att inte betros, och hur lycklig han blir över en troende.